Deep as I am.

Nej, jag e inte gravid.
Nej, jag har inget stort och smaskigt att berätta.

Jag har bara tänkt att berätta om en sak som hände mig. Vill berätta för att få ner det i ord och för att dela med mig av nåt personligt. Skriver jag ner det så kanske jag kan hantera det ännu bättre.

När lilla M var 6 mån så hamnade jag i nån slags depression eller utmattningssyndrom som det så fint heter.

Jag var en hypad morsa så det står härliga till. Jag menar TOKstressad över allt och ingenting. Jag var så otroligt rädd för att göra något som skulle få den där lilla guldklimpen att må nåt annat än bra.

Jag lät henne inte gråta en sekund för länge ensam. Hon skulle alltid få vara i min famn om det var det hon ville. Även om det betydde att jag fick gå upp 10 gånger på en natt.
Hon fick mat precis när hon ville och det ville hon varannan timme första tre månaderna. Hungrig och stor tjej.
Jag tyckte att allt var perfekt om livet snurrade runt henne och bara henne. ALLT skulle planeras och förberedas.
Egentligen var jag aldrig speciellt trött.
Jag var manisk. 

Hon fortsatte att vakna varannan timme i 6 mån, ända tills jag en morgon när jag skulle gå ur sängen.
Jag kunde inte stå upp utan att allt snurrade och jag kräktes. Fruktansvärt var det...Jag höll mig i väggarna och gick in på toaletten där jag la mig på golvet och var säker på att jag skulle dö.
Sambon fattade nog först då hur illa det var, när jag bad honom ta M eftersom jag inte ens kunde stå upp, ännu mindre gå.
Inte ens då ville jag att nån skulle hjälpa mig, jag såg det som ett nederlag att behöva be om hjälp. Fatta galet borta jag va.

Det höll i sig i en vecka ungefär, över hela nyårshelgen. Jag fick efter många läkarbesök och tester hjälp av en specialist och en psykolog.
Det var min kropps sätt att säga ifrån..Panikångest kan tydligen yttra sig på hur många sätt som helst.
Fick tabletter för att sova och tabletter för att vara vaken...men framför allt otrolig hjälp från min mamma och vänner i vår närhet. Utan dem hade det inte funkat.

När hon var 8 månader började allt att bli bättre och jag hade tom haft henne hos min mamma över natten. Blev ju tvungen när jag faktiskt inte kunde ta hand om henne... Det var tur det, annars hade jag nog aldrig haft barnvakt än idag.

Det här var en riktigt jobbig resa kan jag säga. Självklart kan mycket värre saker hända, men för mig var det sjukt jobbigt att så totalt tappa kontrollen och inte kunna ta hand om mitt barn. Fortfarande är jag otroligt rädd för att tappa kontrollen, att inte kunna göra något åt saker och ting själv om ni förstår..Det är väl allas rädsla men i mitt fall tror jag att den e galet överhängande..

Nu mår jag sååå mycket bättre! Jag har släppt lite av min kontroll på henne och njuter av att vara mamma..varje dag! Har världens finaste sambo som fått ta MYCKET psykbryt mina vänner. Att han e kvar e fan helt sjukt egentligen...

Nu har jag varit sådär djup igen så jag måste ju avsluta med att skämta för det gör jag när det blir för mycket känslor och prylar..det är mitt vapen! :-)

Ska gå och kolla om sambon e kvar förresten, han kanske verkligen dragit nu?

Kommentarer
Postat av: Fia

Bra skrivet!

2009-10-29 @ 12:34:37
Postat av: Therese

Shit alltså.Vi skulle ju kunna vara twins!

Jag "kollapsade" ju för ca tre veckor sedan (Varningssignalerana kom lååångt innan men dom sket man ju i, "perfekt" som man ska var.



Jag BARA grät och var totalt handlingsförlamad.Pressen som man har på sig SJÄLV och att man ska vara perfekt är helt galet!



Nu "knaprar" jag tabletter och börjar jag äntligen att se ljuset och orken kommer tillbaka.

För mig var det absolut inte ett lätt beslut att börja använda tabletter och KBT som hjälp, eftersom att man ska klara ALLT själv(Idioti)



Utan dom och KBT hade jag varit en galen människa förmodligen.För det är absolut inget fel att ta hjälp, det är tom ett måste ibland.



Starkt att du delar med dig.Än har jag inte orkat ta upp det i min blogg(Om man inte räknar mitt "krytiska inlägg")Men jag ska absolut ta upp det.

Tycker om dig mer och mer:-)

Kramar

2009-10-29 @ 12:44:45
URL: http://familjelivet.wordpress.com
Postat av: Carina

Anna, jag säger som Therese, otroligt starkt att du delar med dig. Det är så många som har alldeles för höga krav på sig själva, som tycker att allt ska vara perfekt in i minsta detalj och att de ska fixa allt själva. Skönt att du har världens finaste sambo, och så är han ju snygg också.. och det är ju också bra.. ;) (och ja, att skämta är mitt vapen också)

Stooor puss till dig min vän!!

2009-10-29 @ 22:30:01
Postat av: Mathilda

Kram.

2009-10-30 @ 00:36:52
URL: http://mattimon.blogg.se/
Postat av: Anna

TACK, ni e för goa!



T: Mailar dig! :-)

2009-10-30 @ 08:57:08
URL: http://forortsmorsan.blogg.se/
Postat av: Therese

Ja gör det:-)

Kram.

2009-10-30 @ 18:20:04
URL: http://familjelivet.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0