En helt vanlig tisdag.

Nu har det gått några dagar och den värsta stressen har lagt sig. 

Men fortfarande hör jag Johans panikskrik och ser Charlie lilla kropp alldeles stel.... Det gör ont att ens skriva om det. 

Mitt förra inlägg skrev jag bara för att jag är så dålig (läs ovillig) på att prata om jobbiga saker. Tror dock ändå att detta måste ut. 

Idag var det flera kollegor, som jag vanligtvis bara hejar på, som kom fram och kramades och delade med sig av liknande historier. Känns bra! Det var liksom asjobbigt att gå till jobbet idag.

Nu ska vi bara försöka sova oxå. 
Sova utan att vakna helt svettig och undra om de andas. 

Pusshej. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0