Förortsmorsan

Första dagisdagen blev det vab. Jodå, det är så serrni. Sjukdomarna ska tydligen avlösa varandra. Säger alla.
Får väl se.
Idag blev det dock en heldag på dagis...gick väldigt bra för lilla M. Men hon e ju tuffare än morsan sin, som e värsta mesmorsan. Helst vill jag sitta i ett hörn på dagis och kolla henne hela tiden. Men jag tror inte man får det.
Dessutom frågade jag sambon om jag fick ringa och kolla vad de gjorde. Han sa nej bara.

Förra veckan var det kurs...så att jag ska lära mig om det som ändå ska bli mina arbetsuppgifter sen. Nu är jag  ännu mer förvirrad.
Men på en något högre nivå då.

I helgen var det bröllop...Det var vackert så det förslog... två kompisar som gifte sig...Stort. Jag hade tårar i ögonen som i stort sett hängde en decimeter utanför ögat. Blinkar man är det kört så det struntade jag i.
Jäklar vilken egoboost det vore att gänga sig. All eyez on me. Och på the man såklart.
Men mest på mig.

Jag har en kollega som jag sitter bredvid och hon är så jädrans rolig. Dvs, hon och jag skrattar som fasen åt våra egna skämt. Klubben för inbördes beundran? Ja.
Idag hade jag tydligen en släng av Tvångsmässig Tourettes Rimning. Man känner sig  tvingad att rimma. På allt man säger. Hela tiden. Det var inte alls så att vi skrattade jättemycket åt det.
Jo.
Smittsamt är det oxå. Mer än tre timmar bredvid nån som har TTR och du är fast. 

Jaha, kanske borde gå och lägga mig som den pensionär jag e. Klockan börjar ju trots allt närma sig nio.
Ska se om det är Landet runt först.

Babaj.