Förortsmorsan

Jag ska fira Fars dag väldigt stort när den nu väl infaller. Allt för att försäkra mig om att min nästa mors dag blir bättre än denna.

Ger mig själv en klapp på axeln iaf då. Även om modet ibland inte ens finns där. Jag är ganska bra. Ganska.

Det är sömnbristen som pratar nu.

Att inte kunna sova ordentligt är tortyr. Att aldrig kunna planera något för att jag aldrig kan va säker på om jag kommer att sova nåt, det är aptrist. Jobbigt. Tungt.
Nu är det fyra nätter på raken som varit bajsiga. Noll djup sömn, bara lätt slummer. Tortyr.

Tur att jag har vänner som ger mig energi asså. Annars hade jag lagt mig ner nu.
Bara lite förstående från rätt person, hade varit guld värt. Lite sådär tyst omtänksamhet ni vet. Kanske lite kärlek utan att säga nåt.

Nerverna är utanpå och jag vill bara skrika hela tiden.

Men jag tänker ändå att jag måste hantera eller acceptera.
Acceptera gör jag inte.
Sömntabletter jämt? Kbt? Hypnos? Alkoholist på heltid?

#bitterärbaraförnamnet