Förortsmorsan

Ibland, absolut inte ofta men nån gång sådär, så känner jag bara att BLÄ för att va hemma och va mammaledig.

Jag älskar att vara mamma och vår dotter är det absolut finaste och mest värdefulla jag någonsin haft i min närhet, det vet ni alla som läser det här att jag tycker så det behöver ingen tvivla på... Men när vardagen trycker på en i arlset och gröten stelnat på axeln på min nya, fina svarta tröja, DÅ längtar jag bort.

Jag vill inte bara sitta med en massa andra mammor och fika medans ungarna klänger eller kryper omkring runt oss. Jag vill inte bara gå babysim där bajset flyter i poolen och man knappt hinner tvåla in sig. Jag vill inte bara gå på promenad med vagnen när solen lyser. Jag vill inte behöva äta kall mat för att underbarnet bajsade toklöst precis när maten va klar.

Jag vill sitta på ett fik med alla kompisar och skvallra om alla som bara skaffar en massa ungar och stänger in sig totalt.
Jag vill gå på vuxensim med tända ljus, lugna favoriter och sen sätta mig i relaxen med en öl.
Jag vill sitta på en uteservering med tjejerna så fort solen lyser.
Jag KAN tänka mig att äta kall mat men då ska det vara plockmat på en after work-träff med jobbet. Libanesiskt e gott.

 Jag fullkomligt avgudar min dotter och allt som hon gör är ett mirakel. Jag är också så otroligt tacksam för att vi i Sverige kan vara hemma så här länge med våra barn och få pengar för det, absolut.

Men idag är jag bitter, det är riktigt.
Upp med morrhåren, Tiger, Det är ju öppna förskolan idag, med babysång! Det är kul.
tjoflöjt