Förortsmorsan

Snöoväder minsann. Jamen vad trodde ni då? Våren kommer alltid senare här i Sverige. Surprise! Jag längtar nu. Känslan att nåt ska gå fel är dock överhängande just nu. Jag försöker tänka om och positivt och allt sånt. Men det går inte. Blev så jäkla snuvad när M föddes. Astaggad från början och sen blev allt helt tvärtom mot vad jag trott. Klart jag visste att det kan gå på olika sätt, men inget av det stämde. Har ända fram tills samtalet med läkaren trott att det va fel på mig...men det var det ju inte. Går man och läcker vatten en vecka så kan man såklart få en infektion. Det fattar jag NU. Nu är jag för det första rädd för att den här lilla killen inte är klar när han plockas ut. För det andra är jag rädd för att de ska ta honom ifrån mig efter snittet. Att få vänta i timmar på att få se honom. Nio timmar var det sist. En fruktansvärd väntan. Visste inte ens om hon levde. Jaaaa, det finns en pappa som är där såklart. Men i det läget var det bara en sak som gällde, att få se henne. Jag är en logisk person och förstår att det är hormoner som gör allt det här nu. Men jag ville ändå dela med mig. Jag är ju så jäkla givmild och snäll. Och lik en säl.