Förortsmorsan

Man kan inte leka odödlig hur länge som helst.

Det säger min terapeut. För jag har en alldeles egen sån nu.

 

För ungefär ett halvår sen började jag tycka att jag glömde bort typ allting. Var tvungen att skriva upp minsta grej, inget stannade kvar i skallen. En tillfällig svacka tänkte jag. Jag sover ju dåligt i omgångar och det påverkar minnet. Minsann. Började träna på riktigt för att kunna sova bra.

 

För ca tre månader sen så eskalerade det där med huvudet, minnet och så. Jag hade nu ont i huvudet och fick som ett slags snurr i skallen ibland, som tilt i nåt spel. Fast i huvudet dårå. 

Jag tänkte hjärntumör och fel på synen och fel på balansnerven och bla bla bla. För det måste ju va nåt fysiskt. Jag är ju så bra på allt som har med det psykiska att göra. Mår man dåligt så tar man tag i det och känner man sig stressad så lugnar man ner sig och säger ifrån.

Varför gjorde jag inte då? Puckot fortsätter i samma bana och fattar inte att det såklart har med stress att göra.

 

Gick till farbror doktorn och tog alla sorters prover för att få bekräftat att det var nåt annat än att jag var trasig.

Det var inte det.

Jag är trasig. Utsliten i tankarna.

Huvudet kan inte snurra på med oro, ångest, grubbel och snabba tankar hela tiden. I typ 8 år. Det säger sig självt.

Huvud och kropp behöver återhämta sig mellan varven. Sova gott och vila hjärnan helt.Göra något som är bra för skallen och kroppen, kanske bara vara helt själv eller vara tyst eller inte tro att man måste vara där för allt och alla hela tiden.

 

Nu är jag hemma jämt. Fick antidepressiva som faktiskt hjälp en hel del. Tar bort de värsta tankarna, som min kropp är van vid att ha och inte vet hur man tar bort. Än. De Tillför serotonin, som jag förmodligen inte haft i knoppkroppen på några år.

 

Vad är följderna nu då? Jo... Jag är lite småskraj för att vistas bland mycket folk, vilket jag aldrig trott skulle hända mig. 

Jag är lite nervös att något ska hända som gör mig stressad, för det är sjukt nära till stresspåslag hela tiden. När det slås på så är det sju resor värre än annars. Läskigt och ovant.

Ovant att vara nervös för folk. Jag älskar ju folk! Älskar ju det sociala i en sammankomst.

Jag gör det fortfarande, men är bara lite rädd. 

 

Övar varje dag på att göra en sak i taget. Övar varje dag på att andas lugnt. Övar varje dag på att sänka ner axlarna och agera klokt. Övar varje dag på att hitta harmonin där inne. För den finns där, det vet jag.

Jag över också på att säga nej.

Det är det svåraste. Någon kan ju bli ledsen eller tycka illa om mig om jag säger nej.

 

Puss på er och tack. Ni vet vilka ni är och ni är de bästa. PUSS.